Badrummet var inte färdigt men i köket hade vi rinnande vatten och alla vitvaror var installerade.
På morgonen den 7:e mars hade jag lite förvärkar och det kändes annorlunda på något sätt så Robert ringde till jobbet och sa att han blir hemma för säkerhets skull, han jobbade vid den här tidpunkten i Österbybruk som ligger 5 mil söder om Marma.
Vi satte på oss målarkläderna och målade insidan av skafferiet vitt, väggar, tak och bjälkar. Jag hade mått oförskämt bra hela graviditeten, mitt största bekymmer var hur jag skulle kunna knyta skorna typ.
Vid 14.30 hade vi ett möte på banken inbokat för att skriva papper på försäljningen av vår bostadsrätt i Stigslund så vi satte oss i bilen vid tvåtiden och körde mot Gävle och när vi är på avtagsfilen från E4 in mot Gävle C så känner jag hur det säger "plopp" inuti magen och på något konstigt vis fattar jag att det är vattnet som går och innan vattnet börjat sippra ut har jag lyckats knäppa upp bilbältet och kastat underkroppen framåt utanför sätet och säger till Robert "jag tror att vattnet gick". (inte en droppe kom på sätet konstigt nog)
Robert trampar gasen i botten (typiskt killar), jag säger att det är lugnt bebisen kommer inte än.
Lämligt nog, från avtagsfilen från E4 där vi befann oss tar det max 3 minuter till förlossningen på Gävle sjukhus så istället för att åka till banken svängde vi mot sjukhuset, eller Robert gasade fullt och jag började gråta och sa: "Men NU kan den inte komma, jag är ju inte beredd"
Värkarna började iprincip i samma stund som vattnet gick men var inte alls kraftiga utan mer som en molande värk som kom och gick.
Ringde banken och sa att vi inte kunde komma.
In på förlossningen lite lätt i chock båda två, jag iklädd mina genomblöta byxor och fick vi komma in på ett undersökningsrum direkt.
Av med byxorna, fick en JÄTTEBINDA, på med CTG-utrustning och medan vi ligger och väntar känner jag hur det sipprar mellan benen hela tiden och att värkarna som kommer blir lite kraftigare men inte alls jobbiga.
En undersköterska kommer in och säger att det ser bra ut med bebisen och att den mår bra,sen kommer en barnmorska undersöker mig och jag är inte alls öppen och hon påstår då att det är slemproppen som gått och att vi kan åka hem igen.
Jag säger emot och menar att det inte var slemproppen som gick eftersom jag kan känna hur det hela tiden sipprar ut fostervatten, barnmorskan tar mig inte på allvar (?) men jag står på mig och säger att jag känner ju hur det hela tiden rinner. Drar fram mina blöta byxor och visar dem. (I efterhand är jag jätteglad att jag stod på mig och litade på min egen instinkt) En av sköterskorna hajar till och ber om att få se JÄTTEBINDAN och då ser de att det är faktiskt ser ut som missfärgat fostervatten, bebisen har alltså bajsat i fostervattnet vilket kan tyda på att den är stressad och/eller inte mår bra. Anledningen till att ingen upptäckt det innan var att jag hade mörka byxor på mig när vattnet gick så det gick inte att se på dem.
Eftersom vi inte bor i Gävle så vill de inte skicka hem oss men då bebisen mådde bra och värkarna inte riktigt satt igång så bestämmer vi oss för att åka in till banken iallafall och skriva på papperen så att den saken är ur världen och sedan komma tillbaka till förlossningen, sagt och gjort, vi åker till banken, värkarna börjar kännas ordentligt nu och jag måste koncentrera mig för att kunna slappna av när de kommer. De på banken måste trott att jag var psykstörd.
Vi ringer efter Roberts mamma som möter upp oss med BB-väskan.
Tillbaka till förlossningen och väl där får vi komma in på förlossningsrum 2, klockan är nu runt 16.30.
Jag ville absolut inte ha någon EDA bl.a. p.g.a. att så många har dåliga erfarenheter av lååånga utdragna förlossningar pga den samt min egen rädsla för att få en STOR nål i ryggen.
Eftersom jag inte visste hur ont värkarna skulle komma att kännas så valde jag att inte ta någon som helst smärtlindning till en början, jag tänkte att jag står ut så länge det går, det gick till halv 9 på kvällen då bad jag om att få lustgas.
Jag var fortfarande inte öppen mer än 2cm och värkarna gjorde galet ont.
Här någonstans börjar minnet bli luddigt.
När jag vid 22-tiden vänder mig mot Robert med tårfyllda ögon och säger "Hjälp mig" inser han att han måste göra något åt situationen. Han har i efterhand sagt att så maktlös som han kände sig där och då trodde han inte att var möjligt.
Han kallar in undersköterskan och säger att de ska ge mig EDA, jag är inte kapabel till at ta några som helst beslut vid den här tidpunkten och som tur var fanns narkosen tillgänglig nästan direkt för att sätta in den.
Jag minns inget från det här förloppet mer än att det var skiftbyte och en massa folk inne på förlossningsrummet samtidigt som jag skulle få ryggbedövningen.
Klockan 22.30 med lustgasmasken i ett fast grepp, liggandes på sidan får jag EDA och på en gång verkar den, vilken befrielse... jag återfår kontrollen igen.
Sen går det undan, strax före midnatt säger jag till undersköterskan och barnmorskan att jag måste krysta och att det trycker på utav helvete och gör obeskrivligt ont. -Nej, nej du kan inte vara öppen än, säger barnmorskan men hon kollar och jag är fullt öppen och redo att börja krysta. På drygt en timme har jag öppnat mig fullt från att ha varit öppen 2cm, tack vare EDA skulle vågar jag påstå.
Jag kollar på klockan som sitter på väggen och förstår att bebisen kommer att födas efter tolvslaget, den 8:e mars på samma dag som min mamma är född.
När jag får börja krysta är det en otrolig kraft som sköljer över mig, det gör skitont men är samtidigt en befrielse att få trycka på.
Robert står på min högra sida, den rutinerade undersköterskan på vänstra sidan och den ännu mer rutinerade barnmorskan nere på första parkett såklart.
Med hjälp av dessa 3 runtom mig, som pushar mig, guidar mig och håller i mig, krystar jag kl.00.33 fram en perfekt liten skrynklig och kladdig minimänniska som skriker till och läggs på mitt svettiga bröst.
Jag gråter, Robert gråter. Hade det sprängts en bomb utanför fönstret hade vi nog inte lagt märke till det där och då. Så liten och helt perfekt, vi lyfter lite försiktigt på bebisen och ser att det är en liten Annabelle. Vi är föräldrar, FÖRÄLDRAR, hur gör man?
Som sig bör klipper Robert navelsträngen, jag blir sydd, ett par stygn bara och det kändes inte alls.
2976 gram, 48 cm och nästan inget hår på huvudet men så perfekt!
Vi kom upp på BB-avdelningen vid 4-tiden på morgonen och där fick vi stanna i ca. 3 dygn dels pga av att hon hade bajsat i fostervattnet samt hennes lite låga vikt och dels pga att att hon var lite gul och hade lite dåliga blodvärden.
Såhär i efterhand är jag glad att vi fick de första dygnen helt för oss själva av flera anledningar.
Jag hade galet ont i skrevet och kunde knappt ta mig ur sängen.
Både jag och Robert var ju helt nya på det här med spädbarn och de på BB är ju verkligen experter så vi sög åt oss av all kunskap de delade med sig. (även om vi fick olika bud, det gällde att sila lite)
Amningen hade jag inte klarat av att få till hemma tror jag, jag höll på trilskas där uppe på BB, fick inte till det och fick såriga bröstvårtor direkt tills en sköterska gav mig en amningsnapp och sa: -Du har ju plana bröstvårtor, prova med den här! (vaddå plana bröstvårtor, hade aldrig hört talas om att man kunde ha det...nu vet jag)
Såhär 2 år senare skrattar jag åt mig själv för att jag var rädd för denna häftiga upplevelse som det är att föda fram sitt barn. Det är omöjligt att sätta ord på hur det är egentligen, det måste upplevas för att man ska kunna förstå och ingen förlossning är ju den andra lik.
Inför Annabelles förlossning var det så himla mycket fokus på smärtan, hur ont det skulle göra i de olika förlossningsstadierna och när det väl satte igång hade jag ju iallafall ingen som helst aning om hur ont det skulle göra och därför blev det svårt att slappna av ordentligt när värkarna kom. Så mycket tid och energi som jag la ner på att försöka förstå smärtan i förhand helt i onödan, det blir vad det blir liksom.
Nu när Angelina föddes för drygt 6 månader sen så hade jag ju koll på smärtan på ett annat vis och hade inga som helst problem att totalt slappna av när värkarna kom rullandes.
Min akilleshäl nu under Angelinas förlossning var ju den att jag visste på förhand att jag inte skulle kunna få EDA p.g.a. min höga dos av blodförtunnande. Nu när jag alltså ville ha EDA så skulle jag inte kunna få det, det var jobbigt att acceptera och såhär i efterhand är det oxå en sak jag kan skratta åt eftersom jag iallafall inte skulle ha hunnit få någon då Angelinas förlossning gick med en rasande fart!
Den förlossningsberättelsen hittar du HÄR.
Nu på söndag fyller denna lilla perfekta minimänniska 2år, väger ca.12kg och är över 90cm lång. Hon springer, gör kullerbyttor, pratar på i flerordsmeningar, har bestämda åsikter om saker och ting, hon kan sjunga och dansa, hon har en härlig humor och en underbar personlighet, hon är en fantastisk storasyster och jag kan inte förstå att hon har faktiskt har legat inuti min mage, att jag och Robert har gjort henne. Det är en sjuk känsla att vi två faktiskt har tillverkat henne.
 |
| Den första bilden vi tog på vårt mirakel |
 |
| Älskar den här bilden som togs på BB under våra första dygn tillsammans |
 |
| Jag tyckte att jag hade en STOR mage men det finns uppenbarligen bildbevis på att den inte var så stor |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar