Nationaldag med flaggan på halvstång

Igår var jag en vända till Akademiska till DVT-specialisten. Besöket tog hela 1,5 timme och var väldigt givande för mig samtidigt som jag känner mig förbannad, inte på DVT-specialisten utan på Sveriges sjukvårdssystem. Fick nya lårhöga kompressionsstrumpor med högt tryck utprovade som jag ska ha varje dag RESTEN AV MITT LIV för att hjälpa blodet att pumpas upp i benet, billigaste sorten av dessa strumpor kostar 650:- paret och håller i ca. 3 månader och jag måste ju ha ett par stycken så att man kan byta och inte behöver tvätta hela tiden. Dessa subventioneras inte av landstinget så jag måste stå för den kostnaden själv, det gör mig förbannad!

Väljer jag att inte använda strumporna kommer jag att ha konstant värk i benet, åderbråcken kommer att fortsätta sprida sig och ta över hela mitt ben till slut samt att risken att jag ska drabbas av DVT igen är mycket stor.

Som jag tidigare berättat har jag haft problem med åderbråck på mitt vänstra ben sedan många år tillbaka och redan sommaren 2011 sökte jag vård för detta. Då bodde jag i Gävle och tillhörde Gävleborgs landsting.

Det hela började med att jag från vårdcentralen fick en remiss till röntgen på Gävle sjukhus att göra en detaljerad undersökning med ultraljud, så kallad duplex eller färgdopplerundersökning. 

Röntgenundersökningar ingår inte i den statliga vårdgarantin och jag fick vänta i drygt 9(!) månader innan jag fick en tid.

Undersökningen visade att mina vener var i väldigt dåligt skick, kraftigt förstorade vener och blodet som skall hållas tillbaka av klaffar för att pumpas uppåt i venerna rinner istället tillbaka ner i benet. Jag fick en remiss till kärlkirurgen och fick vänta i ytterligare 3 månader innan jag fick komma dit. Då hade jag hunnit bli gravid med A och var gravid i vecka 10. Träffade en läkare och blev beviljad en operation, vilken lycka äntligen skulle jag bli kvitt mina problem med pga graviditeten så skulle vi skjuta på den tills jag fött. 

Innan A föddes flyttade vi från Gävle till Marma och bytte därmed landsting.

Tänkte att det blir väl inga bekymmer för jag var ju redan beviljad en operation men där hade jag fel...

Tar kontakt igen med kärlkirurgen på Gävle sjukhus när A var någon månad gammal och får en telefonläkartid där jag får veta att kärlkirurgen i Gävle skickar en remiss till samma instans fast i Uppsala landsting. Några veckor senare får jag ett brev i vilket det står att remissen har blivit nekad pga att jag inte har tillräckliga besvär. Ringer upp kärlkirurgen på Akademiska och får veta att jag är välkommen att söka vård igen när jag har kraftiga ödem eller bensår på benet pga åderbråcken. Hallå jag är 30 år inte 60!! 
Arg, frustrerad, besviken och ledsen tar jag kontakt med Kärlkirurgen på Gävle sjukhus igen, tänkte att om jag skriver mig i Gävle igen så att jag tillhör det landstinget borde jag kunna få operationen där som jag blivit lovad från början men får då till svar att nu hade man pga besparingar fått ändra sina regler vilket innebar att jag inte längre kunde bli opererad där av samma anledning som jag fått min remiss till Uppsala nekad. 

Tydligen räknas inte mitt tillstånd som en sjukdom...?!

Tiden går, jag är mammaledig med A och åderbråcken växer sig uppåt på benet mer och mer, jag blir gravid igen och här är jag nu. 
Jag hade troligtvis inte blivit drabbad av DVT om jag fått operationen efter att A blev född men fortfarande klassas inte mitt tillstånd som en sjukdom  konstigt nog. DVT är ingen sjukdom enligt Sveriges landsting så länge man inte har kraftiga ödem eller bensår men varför finns då en DVT-specialist på SJUKhuset? Varför blev jag inlagd på SJUKhuset om jag inte räknas som sjuk?

Varför blir jag tillsagd av en läkare på SJUKhuset att jag måste ha jättefula skitdyra strumpor på mig resten av livet när jag har fina, vanliga och billiga strumpor i min byrålåda som jag hellre vill ha på mig?

Varför måste jag injicera Fragmin 2 ggr/ dag under graviditeten för att sedan gå över till att äta Waran resten av livet om jag inte är sjuk?

Detta är inget tillstånd som jag själv orsakat på något vis utan det är ärftlighet och dåliga gener som är orsaken till mina åderbråck och min DVT, det finns hjälp att få men svensk sjukvård har inte råd att erbjuda den till mig som betalat skatt hela livet och levt efter de lagar och regler som vi har i tron om att jag ska få hjälp till rimligt pris om jag blir drabbad av en åkomma men skulle jag däremot jobba svart, leva på soc, kedjeröka och få lungcancer pga rökningen så får jag alla tänkbara behandlingar och hjälpmedel helt gratis tack vare den statliga vårdgarantin. 

HEJA SVERIGE FRISKT HUMÖR! 

Min flagga får idag på nationaldagen vaja på halvstång för den svenska sjukvården.

DVT-specialisten förstod min frustration över mitt tillstånd och hon tycker absolut att jag ska försöka söka vård på nytt inom landstinget då den senaste duplexundersökningen som gjordes när jag var inlagd på Akademiska visade att några av mina förstorade kärl var hela 2cm i diameter och att jag fick en propp på de djupa kärlen vilket man ser allvarligare på än när det bara är de ytliga kärlen som är drabbade men fortfarande finns inga garantier för att jag kan få en operation, något som skulle minska mina besvär avsevärt.

Det är jobbigt för mig att lägga ut den här bilden då jag skäms jättemycket för mitt fula ben. Döm själv, ska ett ben se ut så här på en person som av svensk sjukvård klassas som helt frisk?