Smärta

Fick morfin för att lindra smärtan i benet så att jag skulle kunna få sova. Sov i ca 4 timmar, vaknade, behövde gå på toaletten som ligger 3 normalsteg från sängen, dessa 3 steg, som för mig blev säkert 15-20 ministeg fram och tillbaka var de värsta steg jag tagit i mitt liv... Tänkte i steg 2-3 att jag skulle ringa på klockan för att få hjälp men den hängde på läslampan på andra sidan sängen så där stod jag en lååång stund alldeles stilla, hela min kropp ville skrika av smärta, tårarna sprutade, BENHELVETE, PROPPFAN!!!

(Hoppa på ett ben går inte då blodet i benet skakas runt och smärtan blir outhärdlig)

Väl tillbaka i sängen tryckte jag på knappen och en barnmorskorna kom på en gång för att finna mig gråtandes på sängkanten. Fick en till morfintablett och 2 alvedon på en gång.

Trots att de inte ger mig något som kan vara farligt för bebisen känns det förjävligt att knapra i sig morfin och starka alvedon men utan dessa två hade jag nog svimmat av smärta ganska snart.

"Förlåt mitt älskade lilla barn men mamma har inget val" viskade jag och smekte magen. Måste fråga barnmorskan om bebisen kan reagera på att jag har ont, om den liksom känner av att jag är orolig?

Hädanefter kommer jag tillhöra specialistmödravården här på akademiska vilket innebär att det blir hela 8 mil enkel resa för att besöka barnmorskan och som om det inte vore nog ska jag dessutom med spruta injicera Fragmin (blodförtunnande) på mig själv i magen varje dag resten av graviditeten och en tid efter. Jag som alltid tittar bort vid minsta lilla stick i fingret, hur 17 ska det gå till?!

Alldeles nyss var jag frisk och fri från krämpor och helt plötsligt förändras allt och jag räknas in i kategorin riskgraviditet(!). Ställer mig återigen frågan om graviditeten speglar hur barnet kommer att bli?

Längtar efter lilla A. och efter R., min klippa att luta mig mot.